avealegni

Jag tar nu farvæl av Nuuk och K3 på Dronning Ingrids sygehus eller Sauna som det också kallas. Det har varit en intressant och lærorik tid hær på sjukhuset. Vissa saker ær som hemma, vissa helt annorlunda. Ett exempel på det som ær annorlunda ær att patienterna inte får Fragmin efter stora operationer, det sægs att det grønlændska folket på grund av kosten inte har benægenhet før blodproppar, ett annat exempel ær att patienterna inte tar så starka smærtstillande, Pinex, Pamol eller Paracetamol som det heter på fackspråk ær det vanligaste. Ett tufft och hårt folk både fysiskt och psykiskt uppfattar jag nog att grønlænningarna ær.
Det kænns bra att resa hem nu. Tre månader ær både lång tid och kort tid. Det beror på vilket perspektiv man lægger på det hela. Jag længtar speciellt idag efter den svenska sommaren, sækert eftersom det regnat och stormat hær i två hela dagar och det faktiskt ær riktigt kallt. Jag måste anvænda vantar, tænk att behøva anvænda vantar den 26 juni. Jag længtar också otroligt mycket efter svenska jordgubbar. Det och ett glas champange i en solstol med utsikt øver Øresund hægrar som en drøm. Det kan jag vara værd efter att ha arbetat hårt dessa tre månader. 
Jag har inhandlat de sista grønlændska tingen idag. Allt ær mycket dyrt så jag har noga øvervægt vad jag skulle køpa. Det blev sælskinnsting och smycken i valross och ren då man inte får føra ut smycken i narval ur landet på grund av att narvalen ær fridlyst. Før att få føra ut valross smycken måste man ha ett Cite intyg vilket jag fick i affæren. Underbart vackra ær många av dessa smyckena i valross, narval, moskus eller ren. Designen ær typiskt grønlændsk, de førestæller isbjørn, thulemannen, en speciell kniv man anvænder før att bereda sælskinn eller tupilaker (ett væsen som man anvænder mot sin fiende). Det blev en Thuleman før mig, hoppas han ger mig hælsa och framgång.



 

Att avsluta något kan ibland vara svårt. Nu är jag på väg att avsluta min tid här på Grönland. Irina är fortfarande kvar här och det har varit härligt att uppleva en del av Grönland tillsammans med henne. Vi har varit på fjällturer och stadsturer, konserter och utställningar. Pratat, skrattat och diskuterat allt mellan himmel och gjord. Det är det vi gör för det mesta och det som förändrar och utvecklar oss båda.

Vistelsen här på Grönland har verkligen varit utvecklande för mig personligen. Den har utökat min förståelse för andra kulturer och människor och den ofta förekommande konflikten när olika kulturer och intressen krockar. Jag har bott tätt inpå människor som jag inte själv valt att vara nära och tvingats anpassa mig och se fördelarna i detta. Jag har arbetat med människor som inte bemött mig särskilt positivt men varit i stort behov av mig som arbetskraft samtidigt som man inte visat större intresse av att ta tillvara på min speciella kunskap. De som arbetar på min avdelning har jag inte uppfattat som särskilt empatiska varken vad det gäller patienter eller vikarierande personal. Undrar om det finns nedärvt i det kulturella mönstret att vara hård är lika med att vara stark. Detta kan man utifrån ett annat perspektiv se som positivt när det gäller patienterna och deras fantastiska förmåga att snabbt rehabilitera sig själva efter en stor operation. Det är inte många patienter som behöver starka opiater och de flesta är uppe ett par timmar efter operationen.

Den första tiden här i Nuuk kände jag det som om jag befann mig i Ingenmansland. Känslan var märklig och förvirrande och jag tappade fotfästet en stund. Jag befinner mig fortfarande i Ingenmansland men fotfästet har jag återfått, det känns faktiskt som om jag står stadigare på mina egna ben än någonsin. Det är bra att tappa fotfästet, det vidgar sensibiliteten och själen så jagkänslan stärks. Jag vill för alltid vara i Ingenmansland. Nationalism är inget för mig. Har däremot inte lust att ställa mig utanför det mänskliga utan vill gärna vara en del av all slags kultur och natur. Livet är kort och otroligt spännande. Att få uppleva det med varje sinne och bevara i sitt minne är väl vad det handlar om för oss alla.

Stillhet och ro är vad jag bär med mig vart jag går i världen givet av dessa tre månader i detta gröna land.

Inlandsisen i Isfjorden
               

En liten svacka har jag för tillfället på grund av att det är oerhört påfrestande att bo så många tillsammans, att inte ha ett privatliv, att hela tiden konversera, vara artig och anpassa sig. Speciellt när man inte har särskilt mycket gemensamt själsligt. Jag påstår inte att de jag bor med inte är trevliga men jag är inte intresserad av detta ytliga konversationsprat. Jag behöver lugn och ro och en tystnad som är behaglig. Speciellt då jag arbetar så mycket som jag gör både på gynekologisk, obstetrisk och psykiatrisk avdelning. Jag känner mig så oerhört instängd. Fick nästan en ångestattack när jag kom upp i morse efter att ha blivit väckt av telefonen och tillfrågad om jag ville jobba extra och alla mina tre lägenhetskamrater var i full fart i köket och duschen.  Två och halv månad det är lång tid när det inte är självvalt. Är TRÖTT, trött på att inte bli förstådd, att inte känna mig välkommen, att vara satt utanför, att man snackar en massa skit bakom ryggen på folk och sedan ler falskt.  Trött på att inte få rätt lön trots att den är så dålig. En sak är bra, jag har upptäckt hur bra vi har det på den avdelning jag jobbar på i Helsingborg och lönen är faktiskt ganska skaplig i relation till de omkostnader man har i Sverige, speciellt i jämförelse med Grönland. Jag har också lärt mig hur oerhört svårt det är att komma som främmande arbetare till ett land och hur viktigt det är att välkomna dessa människor på ett äkta och sant sätt, inte bara utnyttja dem när de passar. Anledningen till att instängdhets känslan de senaste dagarna kulminerat beror säkert också på att vädret varit förfärligt, grått, trist och mörkt när all snön försvunnit. Regnigt, kallt och blåsigt. Ja, det har varit som den värsta gråvädersdag i januari hemma. Inte vill någon val komma in i kolonihamnen i det vädret, inga sälar heller för den delen.

Men bortom detta finns ett ljus, Irina kommer på fredag och jag är ledig hela dagen i morgon. Ska stänga av telefonen. Dessutom jobbar de andra så när jag stiger upp får jag ha hela lägenheten för mig själv. Kanske, kanske det till och med blir strålande väder som på bilden och jag kanske kan känna frihet både inne och ute. Jag minns att Signe Jansson vid en intervju innan hon dog sa; för att definiera ljuset måste mörkret finnas och då bör väl sanningen också vara motsatsen; för att mörkret ska definieras måste ljuset finnas. Balans i livet är viktigt. Jag ska ta mig ur denna instängdhetskänsla på något sätt. Det är väl det jag är här för att lära mig!

Nu ær det kvæll och jag ær på jobb. Vi har det lugnt och trevligt. Jag sænder ændå detta brev men avslutar med några vackra bilder så ni førstår att det ær inte helt hoppløst.





Længtar tills på fredag

Det har nu gått 14 dagar sedan jag gav mig iväg till Nuuk, Grönland och därför på tiden att jag berättar hur jag har det. Ett litet resebrev kommer därför här. Jag bor i en fyrarumslägenhet mitt i centrala Nuuk, staden har ca 15 000 invånare. Den är liten men här finns det mesta man behöver, kulturhus, biograf, restauranger, pubar, affärer, kaféer, bibliotek, disco, bussar och simhall. Massor av bilar finns här också som bara kör runt, runt. Det finns bara vägar i staden och dess omgivningar, inte utanför, där finns det bara snö och berg så vill man bort från Nuuk man flyga eller åka båt. Man kan undra varför folk har bil egentligen, det hade varit bättre med utökad gratis kollektivtrafik. Lägenheten jag bor i är ok med vitmålade väggar och moderna möbler. De jag bor med är trevliga och i min ålder. Vi har funnit balans i vårt behov av sällskap och avskildhet. Under de dagar jag varit här har mycket energi gått åt till att lära känna omgivningarna både fysiskt och psykiskt. Jag har promenerat runt i hela staden och insupit den grönländska atmosfären och sagolika naturen. Här har varit kallt med klarblå himmel, mängder av snö och soligt nästan varje dag. Häromdagen var jag med om något mycket spännande och speciellt, det händer kanske vart 50:e år. Man hade funnit en isbjörn spatserande strax utanför Nuuk uppe på fjället. Isbjörnen sköts och man forslade den ner till staden för att styckas. Detta gjordes inför massor av åskådare och jag var en av dem. Det var fascinerande men också lite skrämmande. Blodet flödade och tänk att isbjörnen varit så nära ett tättbefolkat område. Mina arbetsuppgifter på jobb är olika på grund av det varierande patient klientelet. Vi har nyfödda med sina mammor, oförlösta, gynekologiska och kirurgiska patienter. Mycket lärorikt. Det som är svårt är språket, kanske inte så mycket danskan men grönländskan. Allt går, jag ringer efter tolk när teckenspråket inte räcker till. Det är också svårt med all pappersexercis vid inskrivning och utskrivning, speciellt när patienten kommer från en annan del av Grönland. Jag håller på att lära mig danska och det är bra. Allt är dyrt här men man kan köpa allt man kan köpa hemma. Lönen är inte särskilt hög, ca 20 000 i danska och 42 % i skatt. Fast då måste man tänka att all sjukvård och tandvård är gratis. Man kan diskutera hur den fungerar. De som arbetar i köket tjänar ännu mindre, ca 70 kr i timmen, förstår inte hur de klarar sig då det är dyrt att köpa bostad och hyrorna är höga. Det är nu den 17 april och det har snöat i flera dagar. Snön ligger gnistrande vit över hela Nuuk. Snödrivorna är på sina ställen upp till en meter höga. Det blänker som stjärnor i mörkret. Jag jobbar natt och allt är tyst och stilla när jag går till jobb. Det är kallt och jag är glad att jag har tagit thermo ställ och Irinas fantastiska pälsmössa med mig hit. Nuuk är som de flesta andra "större" städer starkt segregerat. De högutbildade som kommer hit från främst Danmark (här är faktiskt inte många svenskar) har höga löner och små omkostnader, de har många gånger fritt boende och tillgång till bil och internet. Grönlänningarna har oftast lägre lön och högre omkostnader och fast de är lika utbildade har de knappt möjlighet att klara sig utan hjälp, många reser därför härifrån och flyttar kortare eller längre tid till Danmark. De lågutbildade får ofta hjälp från andra i släkten, sammanhållningen är stark. Detta är på gott och ont, inte helt ovanligt är det att ge bort ett barn man inte klarar av att ta hand om till någon i släkten, så kallat gåvobarn. Negativt med denna sammanhållning och beroendet inom familjen är incesten som faktiskt är mer vanlig än man tror. Förstagångsföderskorna på Grönland är ofta unga och de föder fler barn i genomsnitt än hemma. Trots detta är det vanligt med aborter och man går starkt ut med preventions rådgivning, all prevention är gratis för alla, inte bara de unga. Vad jag inte visste om Grönland är enligt min lägenhetskamrat att landet räknas som ett u-land. I Danmark kan man inte neka någon som vill arbeta i ett u-land tjänstledigt, varken här eller t ex i Afrika. Fin gest som får lite konstiga konsekvenser, som detta att skillnaderna i levnadsstandard faktiskt blir större än man önskar. En del danskar som reser hit med bemanningsföretag bryr sig inte men en del har faktiskt dåligt samvete. Det är denna dubbelhet som det är svårt att komma till rätta med i alla länder som står i beroendeställning. Köket består mest av kött av fisk, fågel, ren, säl, val och lamm. Jag har ännu inte vågat mig på valsoppan där späcket simmar runt bland potatis och grönsaker. Måste ha lite tid till på mig fast det blir nog en liten munsbit så att jag framöver kan berätta för er hur det smakar. Jag har mest ätit lamm, ren, fisk och vanlig dansk mat. Rågbrödet är förresten fantastiskt gott men dyrt, ett bröd kostar ca 45 svenska kronor. Sälskinn kan man köpa på Jydsk för 350 danska kronor, exotiskt i mina ögon att Jydsk som ju är ett lågprisföretag säljer något för mig så speciellt som sälskinn. Tänkte faktiskt inhandla ett sådant av grönlandssäl som är jättefint gråaktigt med stora bruna fläckar som liknar ögon. Tänker inte ha dåligt samvete över det. Det har jag över så mycket annat som t ex hur bra jag har det egentligen som bor i ett välfärdsland som Sverige. Ödmjuk och tacksam blir man här i alla fall. Kommer i framtiden att bättre förstå de som kommer som invandrare till Sverige. Jag känner mig lite som en invandrare då det inte finns så många svenskar här och grönlänningarna i allmänhet har svårt att förstå mig, speciellt min som de säger säregna skånska. De säger jag pratar "gröt". Som tur är förstår de flesta danskar vad jag säger så de får översätta och för var dag som går lär jag mig nya ord på danska. Snart ska jag ta itu med grönländskan också. Det blir nog nödvändigt då jag ska prova på att arbeta på en psykiatrisk avdelning nästa vecka. De saknar massor av personal, ännu mer än på min avdelning. Förstår inte hur människor orkar jobba och vara så vänliga som de är här då de hela tiden måste lära upp ny personal som bara stannar tre månader i taget. Ja, det är väl för att det är realitet och de kan inte annat än göra det bästa av situationen. Grönlänningarna är generellt sett ett mycket vänligt och tolerant folk. Jag är verkligen glad över att jag fått möjlighet till denna mycket speciella erfarenhet och lärdom. Tror däremot inte att jag kunde tänka mig att bosätta mig här för gott, kanske främst på grund av den instängdhet man ibland kan känna trots att man bor vid havet som jag älskar. Instängdheten beror nog främst på att man bara kan komma ut från själva Nuuk till andra byar med hjälp av båt och flyg.