avealegni

En liten svacka har jag för tillfället på grund av att det är oerhört påfrestande att bo så många tillsammans, att inte ha ett privatliv, att hela tiden konversera, vara artig och anpassa sig. Speciellt när man inte har särskilt mycket gemensamt själsligt. Jag påstår inte att de jag bor med inte är trevliga men jag är inte intresserad av detta ytliga konversationsprat. Jag behöver lugn och ro och en tystnad som är behaglig. Speciellt då jag arbetar så mycket som jag gör både på gynekologisk, obstetrisk och psykiatrisk avdelning. Jag känner mig så oerhört instängd. Fick nästan en ångestattack när jag kom upp i morse efter att ha blivit väckt av telefonen och tillfrågad om jag ville jobba extra och alla mina tre lägenhetskamrater var i full fart i köket och duschen.  Två och halv månad det är lång tid när det inte är självvalt. Är TRÖTT, trött på att inte bli förstådd, att inte känna mig välkommen, att vara satt utanför, att man snackar en massa skit bakom ryggen på folk och sedan ler falskt.  Trött på att inte få rätt lön trots att den är så dålig. En sak är bra, jag har upptäckt hur bra vi har det på den avdelning jag jobbar på i Helsingborg och lönen är faktiskt ganska skaplig i relation till de omkostnader man har i Sverige, speciellt i jämförelse med Grönland. Jag har också lärt mig hur oerhört svårt det är att komma som främmande arbetare till ett land och hur viktigt det är att välkomna dessa människor på ett äkta och sant sätt, inte bara utnyttja dem när de passar. Anledningen till att instängdhets känslan de senaste dagarna kulminerat beror säkert också på att vädret varit förfärligt, grått, trist och mörkt när all snön försvunnit. Regnigt, kallt och blåsigt. Ja, det har varit som den värsta gråvädersdag i januari hemma. Inte vill någon val komma in i kolonihamnen i det vädret, inga sälar heller för den delen.

Men bortom detta finns ett ljus, Irina kommer på fredag och jag är ledig hela dagen i morgon. Ska stänga av telefonen. Dessutom jobbar de andra så när jag stiger upp får jag ha hela lägenheten för mig själv. Kanske, kanske det till och med blir strålande väder som på bilden och jag kanske kan känna frihet både inne och ute. Jag minns att Signe Jansson vid en intervju innan hon dog sa; för att definiera ljuset måste mörkret finnas och då bör väl sanningen också vara motsatsen; för att mörkret ska definieras måste ljuset finnas. Balans i livet är viktigt. Jag ska ta mig ur denna instängdhetskänsla på något sätt. Det är väl det jag är här för att lära mig!

Nu ær det kvæll och jag ær på jobb. Vi har det lugnt och trevligt. Jag sænder ændå detta brev men avslutar med några vackra bilder så ni førstår att det ær inte helt hoppløst.





Længtar tills på fredag